fredag 29 november 2019

Linbana i Stockholm?

En linbana i Stockholm?
Igår kom beskedet att förslaget med linbanan över Göta älv skrotas. Bara att beklaga dagens mesiga visionärer men idén kanske kan appliceras i Stockholm?
Bild: Tomorrow AB

Tyvärr vågade politikerna i Göteborg inte satsa på en annorlunda transportmedel. Med en prislapp på 3,1 miljarder kronor ansågs linbanan över Göta älv vara ett alldeles för dyrt och riskabelt projekt. Det anmärkningsvärt höga priset var ett resultat av det obefintliga konkurrensen inom byggbranschen i Sverige men det var inget man överhuvudtaget diskuterade. Istället tänkte man kortsiktigt och därmed gick man miste om en säker turistinkomstkälla som hade gett pengarna tillbaka många gånger om inom bara en femtonårsperiod! 
Bara att utreda projektet kostade 138 miljoner kronor och resultatet blev ett nej. Det är däremot att kasta bort pengar!

Dock skulle dessa utredda kostnadskalkyler kunna användas om man förlägger projektet i Stockholm istället. Ett dylikt linbaneprojekt kan appliceras över Mälaren och fylla det gap som finns mellan kollektiva transporter i Mälarsnittet. Gapet sträcker sig från Essingeleden i väster till färjeförbindelsen mellan Slagsta och Jungfrusund på Ekerö. En sträcka på nästan 9 kilometer utan något som helst som förbinder de 600 000 boenden och tiotusentalet arbetsplatser som finns på de båda sidorna om sundet! Linbanan skulle kunna gå mellan Axelsbergs och Brommaplans tunnelbanestationer med en station vid Olovslund. Det blir en sträcka på ca 4,5 kilometer och med en gondol-hastighet på 20 km/h skulle det knappt ta 15 min mellan start- och slutstation. Att jämföra med 35 minuter med tunnelbana samma sträckning.



Skulle det visa sig vara en lönsam lösning kan man givetvis förlänga linbanesträckningen åt båda håll, mot Skärholmen i söder och Sundbyberg i norr? Kapaciteten i Göteborgs linbaneprojekt beräknades till ca 2000 personer per riktning i timmen men då hade de med fyra stationer.
Vad tror du själv om detta förslag?


Oscar Freyre
2019-11-29






torsdag 14 november 2019

Vad är vackert och vad är charmlöst?

Vad är vackert och vad är charmlöst?
eller
Vad är förtätning och vad är utglesning?

Till vänster: Midsommarkransen. Höger: Upplands Väsby. Foton: Pawel Flato


Har du också märkt att arkitekter som ritar modern arkitektur oftast själva bor i klassiskt byggda hus? Hur kommer det sig? Har du också funderat på varför man övergav stadstrukturen och började bygga perifera enklaver? Det är dessa frågor som jag och min vän Pawel Flato grubblade mycket på och som ledde till att vi började hålla föreläsningar om Stockholms förorter förra året. Tyvärr finns han inte kvar med oss längre men jag ska föra vidare våra tankar, teorier och lösningar som vi klurade fram om stadsutvecklingens ädla konstarter och dess process.

Ett av de största debattämnen inom stadsutvecklingen handlar om vad som är vacker och ful arkitektur. En högst subjektiv attityd som mestadels går att finna hos folk som generellt motsätter sig nyproduktion av alla slag. Men om man tittar historiskt på arkitektur och stadsplanering så finns det en väldig klar skiljelinje som startar något decennium efter andra världskrigets slut. Stockholms starka befolkningstillväxt ledde till en kraftig expansion utan motstycke och som slutligen ledde till prefabriceringens gyllene epok inom stadsuppbyggnad. Detta var dock en global företeelse och måste ha kommit efter andra världskrigets akuta behov av bostäder och infrastruktur. Stockholm blev som bekant inte drabbad av krigets förstörelse men anammade ändå denna snabba och billiga sätt att lösa bostadskrisen på.
Modernismen som uppkom här då utgick bland annat från Le Corbusiers fabriksromantiska idealism där yta och area sågs som en oändlig resurs. De tidigare arkitekturformerna förbisågs helt och ansågs vara kostsamma. Detta gällde dock inte stadsplanering, anmärkningsvärt nog!

Denna nya syn på stadsplanering kunde således kosta hur mycket som helst då det var skattefinansierade medel som skulle bekosta det. Infrastrukturen till de nya förstäder, som byggdes långt bort från stadskärnan, var alltså statens huvudvärk och därmed inget att förhålla sig till sett ur en stadsstrukturell hållbar synvinkel. Bilen skulle sköta resten av denna utglesning och vips fick man periferade moderna getton med en arkitektur som inte gillades av någon och som heller inte bryddes om av ansvariga politiker först kriminaliteten petade de i ögonen. De förstod inte att ungdomar i dessa glömda isolerade öar långt bort från händelsernas centrum var i omedelbar behov av uppmärksamhet. Avsaknaden av publika gaturum eller viktiga samhälleliga institutioner, estetisk variation av arkitektur, trafikseparering och stadsstrukturell enformighet var bara några av de inhumana konsekvenserna från Le Corbusiers idealism. Långa arbetspendlingar och bilberoende utmanade inte någon arkitekturutveckling precis eftersom ingen reflekterade att just det kunde vara en av orsakerna till denna ”stadsdeppression”. En period fick man dille på att bygga bostäder på kullar. Se Finnberget, Nybohov, Henriksdal, Östberga, Klubbacken, Hjorthagen och Hägerstensåsen. Isolerade sovstäder dit man inte hade att göra om man inte bodde där! Nu ett fall för färdtjänsten!
Först på 80- och 90- talet började man reflektera på detta negativa fenomen uppkommen från en totalt misslyckad stadsuppbyggnadsidealism och då började man tänka om.

Dock fick man inte riktigt med alla de kvaliteter som våra förfäder hade inom konsten att bygga riktig stad. Man förstod att variation i arkitektur spelade en viss roll i sammanhanget men inte vad som tillförde gatuliv? Se på Södra stationsområdet. Stadsstruktur, ja, gatuliv, njae! Det ser bra ut på de få större gatorna men på de mindre samt i gränderna är det lika tyst och dött som på miljonprogrammets förorter. Tittar man på arkitekturen så finns det en viss tråd man har följt men man anar att det bottnar på ytterst några få arkitekters pennor. Att jämföra med samtida Skarpnäck där man kan ana att man använt sig av samma arkitektbyråer eller rättare sagt samma byrå? Det har dock förblivit en enklav, isolerat från sin omgivning och man blev tvungen att förlänga tunnelbanan dit, vilket kostat skattemedel från hela svenska folket.

Nästa större stadsdelsprojekt blev Hammarby sjöstad. Här utvecklade man konceptet ett snäpp till genom mer variation i utformning av bebyggelsen men de mindre gatorna gapade lika tomma och trista som i Södra stationsområdet. Här fanns dock inte infrastrukturen som grund, för det är det moderna sättet att bygga samhällsekonomiskt på idag, utan stadsdelen blev istället orsaken till idén om en ny tvärförbindelse och planerades enligt det!
Stockholms befolkningstillväxt tog fart igen efter millennieskiftet och det med råge efter ett par decennier av tillbakagång. De stadsdelar som planerades då har utgått ifrån det samhällsekonomiska konceptet att bygga på befintlig infrastruktur. Stadens expansion på 50- och 60-talet var så stor att den räcker gott och väl än idag för utnyttjandet av detta begrepp. Men, man kommer inte ifrån enformigheten i arkitekturvariationen eftersom byggbolagens dominans i stadsplaneringen är alldeles för stor för att bryta igenom. Kortsiktigheten i lönsamhetsprognoserna spär på prefrabriceringen och utgör nu det motstånd inom stadsuppbyggnad som i folkmun kallas för ”lådernism”.
Hagastaden må vara en outstanding när det gäller exploateringsgrad, som i sin tur ger stark underlag för lokalt näringsliv och främjar gatuliv, men även där syns prefabriceringen som ett töcken av inhumant stadsuppbyggnad.

Estetiskt och samhällsekonomiskt har det alltså blivit lite bättre under senare tid, förtätning är både lönsamt och trivsamt, men det byggs fortfarande långt ifrån ett långvarig mänskligt trivselgrund. Norra Djurgårdsstaden är ett exempel på det. Här är bilen inte högprioriterad men samtidigt går denna ovannämnda skiljelinje att urskilja ganska skarpt på denna plats. Många kommer tycka att man här missat chansen till estetiskt variation i både modernt som nyklassicistiskt arkitektur och byggbolagen skyller ifrån sig på de starka miljö-, service- och bullerkraven av idag. Särskilt miljökraven för denna stadsdel är så absurt höga att priserna gjort bostäderna svårsålda trots sitt centrala läge.

För mig är dessa krav inget hinder, vill man så går det, att bygga vackra hus är inte rocket science!
Det som fattas i dessa sammanhang är alltså en starkare men även förnuftigare politisk direktiv. Om vi nu har lärt oss av misstagen från fabriksidealismen och det bilberoende samhället borde vi väl löpa linan ut? Har vi råd med ännu högre krav? Motståndet, förutom det miljö- och naturgrundade motståndet som prioriterar växter och djur framför människan i en mänsklig biotop som staden är, borde minska om man bygger attraktiv arkitektur?
Vad är då ”attraktiv arkitektur”? Om man frågar en mäklare så är svaret ganska givet det är bara att se försäljningspriserna.
Om man frågar arkitekterna, de som ritar ”lådmodernism”, är svaret också ganska givet, det är bara att se var de själva bor?


Norra Djurgårdsstaden. Foto: Pawel Flato


Pawel (vänster) och jag år 2018


Till minne av min själsfrände fotografen Pawel Flato


Oscar Freyre
2019-11-14

onsdag 6 november 2019

Ny skola i Midsommarkransen

Ny skola i Midsommarkransen
har ännu inget namn!
Bild tagen 2019-11-06

Skolfastigheter i Stockholm AB är beställaren av den nya F9-skola vid den gamla brandstationen i Midsommarkransen. Projektet går under namnet "Brandstegen" men något riktigt permanent namn har det ännu inte fått! Skolan ska hysa hela 1000 elever och med det förändra områdets vardagliga karaktär ganska drastiskt. Tellusborgsvägen förskjuts söderut för att skapa en säkrare miljö utanför skolan.  Skolan ligger mellan två t-banestationer, Aspudden och Midsommarkransen och busslinje 147 går förbi här mot Liljeholmen. 
Verksamhetstart för skolan är tänkt till höstterminen 2022. 
Strax bakom i bild syns det nya trähuset "Flora" och på andra sidan vägen kommer Besqab att bygga två bostadslängor med totalt 50 bostadsrätter.

Strax ovan bussen kan man skönja trähuset Flora.


Nedan: bild och karta från Stockholms stad:

 Illustration: Nivå Arkitekter



1: Skolan "Brandstegen". 2: Trähuset Flora.  3: Upprustning av parken och gatorna.  4: Besquab bygger två bostadshus.


Oscar Freyre
2019-11-06
all Posts Plugin for WordPress, Blogger...