Vad är en Nimby? Del 3

Vad är en Nimby? Del 3 av 3

Fortsättningen på temat om skillnaderna mellan en Nimby och en Yimby

Att förstå helheten

Den utbredda egoismen

Mälarhöjden är en av Stockholms äldsta villaförorter med anor ända från 1600/1700-talet. För hundra år sedan startade spårvägstrafik till området men togs bort efter klagomål från de allt mer bilburna invånarna. Som traditionen bjuder på var också detta område från början en sommarstugeby som sakta men säkert förvandlats till en renodlad villaförort för åretruntboende. Mönstret ser man än idag på många håll. På Värmdö, Ekerö, Huddinge, Haninge, Vallentuna, Upplands väsby, Österråker och många andra ställen en bra bit utanför staden kan man med blotta ögat se tidigare sommarstugor omvandlas till åretruntboende. De nya boenden kräver sedan att ha kommunalt vatten och kollektivtrafik samt alla de andra kommunala service och faciliteter som man tycker sig har rätt till. Efter det tillkommer klagomål på flygplansbuller, motorvägsbuller, industrirök, vilda rovdjur som de gärna vill ha bort. De vill varken ha vindkraftverk eller kärnkraftverk i sina vackra nejder men gärna el!

Det man inte ser eller blundar för är att dessa ”nybyggare” pressar sedan på för att göra sina vägar så bilfria som möjligt för att själva inte störas av trafikbullret. De sätter koner på vägen och skyltar med bilder på barn för att försvåra passagen så mycket som möjligt. Därefter dundrar samma människor förbi på huvudlederna som tar de in mot stadens centrum och då det bildas köer tar de smitvägarna förbi närförorternas bostadskvarter och skolor. Inte sällan ser man dessa köra förbi skolor i allt för höga hastigheter och struntar i genomfartsförbuden och busskörfälten. Samma människor kör sönder vägbommar i ren protest och genom civil olydnad markerar man att deras framfart till sina arbeten är viktigare än allt annat här i världen. Var ligger medmänskligheten här? Är det nybyggarna som ska få leda stadsutvecklingen i vår stad? Jag förstår att det är väldigt lockande med eget hus men man bör

tänka sig för om det verkligen är det ultimata livskvaliteten man är ute efter.

Pendlare från Mälarhöjden är bara ett av hundra exempel på vad ett bilberoende samhälle utvecklar sig till. Problemet är snarare en stadsutvecklingsproblematik som berör många storstäder i världen. Faktum är att vi, som lever och delar på samma stad och ställs dagligen inför denna problematik, kan faktiskt tillsammans lösa det här om man övergripligen förstår helheten i sin egen stads utveckling.

Det allra första och viktigaste man måste lösa är arbetspendlingen!

Bilberoendet och parkeringsnormen

Att bygga ut kollektivtrafiken till de nya perifera utkanterna av staden är kanske inte en omöjlighet, även om det slukar resurser från andra ändamål, men att få en mer rimlig turtäthet är det desto svårare. Det är helt enkelt alltför dyrt för en kommun som satsar stort på utbredd enfamiljsbyggandet jämfört med de skatteintäkter som flerfamiljshus ger. Detta innebär att bilberoendet och arbetspendlingen ökar och det sätter i sin tur press på utbyggnaden av nya motorleder som måste gå genom kommuner som ligger närmare stadskärnan. Hittills har denna utveckling skett med förbundna ögon och de givmilda parkeringsnormerna från 60-talet har uppmuntrat till detta bilberoende som är samhällsekonomiskt förkastligt. Det är först nu som man upptäckt att den höga parkeringsnormen gett alldeles för lite pengar i förhållande till vad flerfamiljshus inbringar i kommunal inkomstskatt. Mark som avsetts för bilparkering ger inte lika mycket avkastning som fullt arbetande stadsmedborgare som utnyttjar samma plätt! Parkeringsnormen leder också till högre byggkostnader då byggherrarna måste bygga lika mycket parkering som boende. Ju fler som bor i ett och samma område är därför mer samhällsekonomiskt effektivt då man för en mindre penning per kapita kan ge större turtäthet, bättre omfördelning av diverse kommunalt service och per automatik korta ner arbetspendlingen. Kommuner som utnyttjar detta föråldrade system kallas för parasitkommuner då dessa inte vill bidra med varken större kollektivresurser eller vara med att finansiera motorlederna vars infrastruktur är just det som tar deras skattebetalare till sina arbeten i stadskärnan. Dessa kommuner, eller stadsdelar för den delen också, är negativt inställda till förtätning och istället uppmuntrar de till villabyggandet i tron att det ska ge tillväxt i den kommunala kassan. De anser att kommunen är färdigbyggt och stöder sig på populistiska tankegångar som går i stil med med att värna om sin natur. Kommuner som Lidingö, Danderyd, Ekerö, Värmdö och stadsdelar som Bromma och Spånga är parasiterande områden som drar fördelar av sin närhet till stadskärnan utan att betala för sig. Mönstret finns tyvärr på de andra större storstadsområdena i Sverige och är en söndrande utopi som efter 60–70 års härskande måste få ett slut för att vi ska få en lönsam och miljövänlig stadsutveckling!

En Söderort och en Norrort

För att vi ska få en mer lönsam och miljövänligare utveckling räcker det inte med att begränsa infrastrukturen för att stoppa utglesningen av staden. I det långa loppet måste en kraftig förtätning inbegripa större arbetsplatser och en mer koncentrerad stadsmiljö utanför den nuvarande stadskärnan. Stockholm har en tydlig barriär i form av en stor sjö och en djup havsvik som delar storstaden i två stora förortsområden vars utglesning går mot en sydlig och en nordlig riktning. De norra delarna har en mer utvecklad infrastruktur och där finns också över 60% av arbetsplatserna totalt sett över hela storstadsområdet. Detta innebär att flera hundratusen arbetare passerar Mälaren och innerstaden då de pendlar till sina arbeten från söder mot norr på morgonen. På eftermiddagen går pendlingen åt andra hållet vilket gör att de kollektiva färdmedlen och motorleder blir snabbt utslitna och efterhand otillräckliga. Det som effektivast löser pendlingsproblematiken är att bygga ut nya stadscentra som avlastar trycket mot den gamla stadskärnan samt skapar förutsättningar för en ny näringslivsstruktur med lokalt förankrade arbetsplatser. Ett centra i söder och ett i norr kommer att minska trafiken över Mälaren och arbetspendlingen förkortas och vi alla sparar in miljarder i tid och pengar. Förutsättningarna för detta är att politikerna drar i direktiven och näringslivet följer efter och att viljan och samspelet smittar av sig till allmänheten. För att göra detta möjligt måste man redan nu lägga grunden för den kollektiva genomfarten på dessa nya stadscentra. En nedläggning av Bromma flygplats eller en flytt av den till de södra delarna med en utökning till utrikesflyg är också en viktig förutsättning. Var dessa centra ska ligga eller utvidgas är en kompromiss mellan näringsliv och politik, dock vill jag poängtera att det finns gott om plats då Stockholms totala yta består av 80% grönområde!

En karta från Stockholms handelskammare som visar de bebyggda områdena (grönt), grönområden (ljusgrått) och restriktioner "naturskyddat" (mörkgrått)

En stad är aldrig färdigbyggt

En Nimby anser ofta att ens stad är färdigbyggd. Om det hade funnits nimbysar på 40-talet hade vår stad sprungits om av Göteborg, Malmö och de Baltiska huvudstäderna i fråga om industriell attraktionskraft och invånarantal. Hur man än ser på sin stad så är ”färdigbyggdstänkandet” en större fara än hyperinflation och korruption, två fundamentala infektioner en demokrati kan utsättas för! Färdigbyggdstänkandet innebär stagnation, fallande konkurrens- och attraktionskraft och detta leder till massarbetslöshet som i sin tur leder till sämre allmänna service, lägre levnadsstandard och bostadsprisfall. Stockholm är Sveriges motor och det faktumet möjliggör det livskvalitet vi har idag. Tillväxten i vår stad är garantin för våra jobb och genererar en trygg framtid för våra avkommor.

Stockholms tillväxt är bland de största i Europa och avvundas över hela kontinenten. Det är en utveckling som dock inte varar i all evighet och därför är det viktigt att redan nu förbereda oss på hur vi kan styra denna utveckling på bästa möjliga sätt då vi förhoppningsvis lärt oss av tidigare misstag. Alla måste dra sitt strå till stacken. Stockholm är inte färdigbyggd och kommer aldrig att vara!

Oscar Freyre 2014-05-14