Vad är en Nimby? Del 1

Vad är en Nimby?

Skillnaderna mellan en Yimby och en Nimby:

Vad hade hänt av denna siluett om Nimbysar hade rådat? 

När jag pratar om stadutveckling med mina vänner och kolleger får jag ofta frågan: Vad är skillnaden mellan en Nimby och en Yimby? En helt berättigad fråga då begreppen inte funnits så pass länge att de etablerats utanför dess berörda område. Kort kan jag beskriva att den primära skillnaden är att en Nimby är rädd för förändringar i sin närmiljö eller platser den har ett starkt förhållande till samt att denne tänker lokalt och i det förgångna men mest i nuet.

En Yimby är precis tvärtom och vill sikta mot framtiden med det förgångnas fel och brister! Självklart finns det ingen klar eller konkret generalisering för någon av grupperna då det finns ämnen som man till och med har gemensam åsikt om. Ett sådant är att båda vill ha vackra, mänskliga, attraktiva bostadsområden och gärna med variation i arkitekturen. Denna fenomen är inte bara en svensk företeelse utan finns i större delen av Europa och i rika länder men är betydligt svagare utanför kontinenten och i platser där demokratin är försumbar eller oetablerad. Fenomenet uppstår då folk förstår att nyttja sin demokratiska rättighet till sin spets att ett missbruk skapas och en fördyrningsprocess som bara rika länder har råd med uppkommer. Vad som är de största skillnaderna mellan dessa två grupperna med olika syn på stadsutveckling ska jag därför redogöra här på min blogg. Genom att dela upp faktorerna i tre delar hoppas jag kunna ge er en klar bild av hur vi, Yimbysar, ser på vår stad och varför våra synpunkter skapaDer motsättningar hos Nimbysar. 

Del 1: Idel rädsla för förändringar

Jag har varit på flera lokala stadsutvecklingsmöten inom mitt närområde där information om nya byggplaner ska basumeras ut och jag har sett en klar röd tråd som genomsyrar debatterna. Man kan sammanfatta de så här:

”-Jag vill inte ha ett nytt hus nära mitt. Huset skymmer utsikten eller ger insyn, kommer att förfula och förstör grön plätt som funnits utanför mitt fönster i all evighet!” Oftast är det perosner i pensionsåldern eller som fortfarande arbetar men vars barn flyttat hemifrån för ett tag sedan. Deras barn har etablerat sig i samhället, har jobb och hem och till barnbarnen har det skaffats bostadsrätt eftersom man sparat halva sitt liv i deras sparkonto, därmed behöver de inte bekymra sig om sina barn och barnbarns framtid. De har oftast bott länge i det aktuella området, vant sig i att se samma grannar hela tiden och vill gärna att platsen ska förbli som den är i evigheters evighet. Var andras barn ska ta vägen struntar de helt i och att området en gång varit en vacker landsbyggd med ett fint lantgård förbiser de som helt orelevant i frågan eftersom det inte fanns några Nimbysar att ta ställning till då. De har ett hem punkt slut! Till mötena har de också med sig egentillverkade protestlistor med likasinnade som skrivit på och ibland har deras barn fått rycka in med fler påskrifter från sina kollegor som jobbar på andra sida staden och aldrig ens hört talas om området! De får påbackning av lokal media som tycker synd om dem eftersom de tror att de är deras enda kvarvarande läsare. Ibland finns det beivrelsesugna ungdomar också som knappt tagit sig ut ur gymnasiet och livet leker tills det att dem får barn och det är långa köer till just det dagiset de vill ha sitt barn i. Sedan kommer de på att de inte uppdaterat sin kötid hos bostadsrättsförmedlingen eftersom de behöver större och plötsligt tycker de att det inte finns bostäder någonstans! Och vad dyra de är! Känns det bekant?

Förändringsrädslan är dock inte bara ett lokalt företeelse utan den omfattar även platser där man har ett förhållande till sedan tidigare eller haft som barn. Parker, allmänna platser eller byggnader kommersiella såsom statliga eller kommunala är även angripbara för den förändringsrädde individen. Det kan vara allt från en gammal bensinmack, restaurang till biografer och inte minst hela Slussen som är ett enda stort institution där den trots sitt slit och överdimensionerade trafikkapacitet är ypperligt måltavla för bevarelseivrarna (exempelvis Macken i Midsommarkransen). Oftast är det platser eller byggnader som är helt bortglömda eller byggts för så att dess ursprungliga syfte för länge sedan tappat allmänhetens behov tills det att media uppmärksammar den. Plötsligt vaknar de förändringsrädda till ur sin törnrosasömn och gaddar ihop sig mot, som de kallar det ”etablisemanget”, vars enda syfte är att förstöra allt det gamla! Som av en ren händelse förespråkar de platsens plötsliga värde som måste bevaras för framtiden. Hur många gamla värden sitter de själva på? I bästa fall ryter de till med ett alternativ om att ”det nya” kan byggas där eller dit de själva inte befattar sig med eller haft någon som helst samröre med (exempelvis: Nobel centret till Vinterviken?!). Gemensamt för dessa individer med samma åsiktspunkter är att de blundar helt för vad de kan få istället, att staden under alla tider varit tvungen att förändra för att ge plats för framtida behov och kapacitet och framför allt att ge kommande generationer någonstans att bo och få jobba! Framför allt; jobb, sånt dyker inte upp ur tomma intet utan måste beredas plats för om man vill ha tillväxt och konkurrensutveckling. En stad klarar inte av stagnation för då blir det arbetslöshet som går i en nedåtgående spiraltakt. Staden tappar attraktion, kompetens och industrin söker sig till andra städer. Vad ska leva av då? Vad ska vi göra av våra barn? Vi kan inte bara tänka på oss själva utan måste förstå helhetssynen för den stad DU själv valt att ha flyttat in i eller fötts att bo i. Ingen har tvingat dig att bo just där och du har ingen skyldighet att bo kvar där bara för att just du har NU ett hem att gå till men din rättighet berättigar dig att tänka på andra som också vill bo och arbeta i DIN stad. Staden är till för alla och alla för staden! 

Vad är då verkligheten? 

Lyckligtvis är alla inte lika ögonbindskonservativa utan det finns de som börjat fatta galoppet. Det de börjar förstå är att säga nej till allt nytt bara för att yrka sin demokratiska rättighet fördyrar planprocessen som i sin tur gör bostäderna dyrare! Hur går detta ihop?

Jo, byggherrarna måste ta mer betalt per kvadratmeter eftersom det blir bara de stora byggbolagen som har råd att vänta in den långa planprocessen och alla överklaganden. Konkurrensen förvrids och de allra flesta känner ju till att ju färre aktörer på en marknad desto färre som bestämmer prisutvecklingen. Fler aktörer på marknaden gör också att variationen ökar då man anlitar fler arkitekter. Exempel, titta på Skarpnäck: bra idé med stadslikt kvartersstad men samma byggherre = samma arkitekt = likadana hus! Man gör inte så nu!

Till slut: Både politiker som byggherrar har lärt sig av läxan (Klararivningar, miljonprogrammet) att man faktiskt undviker att göra om misstaget, det är en publikt medvetenhet som aldrig någonsin funnits tidigare! Vi är mer miljömedvetna än någonsin tidigare och standarden för nybbyggda hus är mycket högre nu än tidigare eftersom det har tillkommit nya lagar som reglerar handikappsvänlighet, bullernivå och ventilationsproblem. Samma sak gäller för nybyggnation av industriell natur där fackets skyddsombudsmän har mer att säga till nu är tidigare.

Att blunda för sådant fakta är för mig att missbruka sina demokratiska rättigheter. Tänk efter innan du påbörjar tillverka din protestlista: Är det verkligen värt det här?

Oscar Freyre 2014-04-26