tisdag 28 september 2021

Bostadsegoism och fördomar

 Bostadsegoisterna får störst uppmärksamhet i media!


Hur vill du att ditt Stockholm utvecklas i framtiden, för dina förfäder eller för dina barn? Ibland måste man fråga sig själv, varför sätter jag barn till världen? Sedan bör man ställa följdfrågan; var ska de sedan ta vägen?

Debatten om hur vår stad ska växa och utvecklas delas i två huvudlinjer där de två grupperna skiljer sig markant åt när det gäller synen på våra kommande generationer. Det handlar inte om politiska eller ekonomiska motiv utan om egna självuppfyllande inställningar, konservativa tankegångar, okunskap och fördomar.

I den ena gruppen har vi personer som förstått hur man löser bostadsproblematiken för ungdomarna. Enda sättet för föräldrar att få iväg sina barn mot egna bon eller för företag som söker nyutexaminerade ungdomar, locka till sig spetskompetens för projektanställning eller högskolor som saknar boenden för sina långväga elever är att bygga fler bostäder. Föräldrar vill ofta ha sina utflugna barn där de själva bor eller så nära som möjligt. Ungdomar vill gärna bo där man är uppväxt, ha nära till sina arbeten eller till sina gamla skolvänner. Visst, har föräldrar ekonomiska medel så kan ju detta lösas men det är långt ifrån att de flesta har det och det blir huggsexa om de få bostäder som byggs. Ofta är det dyra andrahandsuthyrning som gäller. Denna grupp får tyvärr ytterst sällan uppmärksamhet i media och de kämpar i det fördolda.


I den andra gruppen finns det personer som är så nöjda med sin tillvaro att de inte ens känner till problematiken eller bryr sig inte om den. Personer som prioriterar status quo i sin omgivning trots att de bor i en stad, har stark förändringsrädsla, tycker sig ha bättre arkitektonisk smak än de flesta i sitt närområde, är motvilliga till höga byggnader i sin idylliska plätt, anser att staden har för lite grönska för att byggas bort i onödan. Just deras grönområde är det mest unika av alla då det finns specifika djur och växter som inte finns någon annanstans. Dessa personer har sitt på det torra sedan länge och har bestämt att staden är färdigbyggd eftersom de själva är bosatta där och tiden skall därmed stå still. I bästa fall förstår de att bostäder behövs men då ska det inte byggas där de bor. De vill ha kvar sina gröna områden men förstår inte att förtätning, särskilt vid befintlig infrastruktur såsom tunnelbana, är bättre för miljön än att ta nytt skogsområde i periferin för nybebyggelse.

Tyvärr får denna grupp stor uppmärksamhet i media, särskilt i lokal media och de får även stöd av myndigheter, som liksom denna grupp, prioriterar kulturvärden, kulturmiljön, höjdrestriktioner och riksintressen framför lösningar på bostadslösheten. Att bygga bostäder åt de bostadssökanden är inte ett riksintresse och därför ett oprioriterat samhällsproblem. Eftersom Sverige är en myndighetstyrd nation och mandatperioderna är för korta för lagändringar lär bostadsfrågan förbli ett problem långt fram i tiden.


Det absurda i detta är att dessa nostalgiska och konservativa inställningar hos vissa myndigheter inom stadsuppbyggnad plus motståndet från den andra ovannämnda gruppen kostar samhället enorma pengar och driver även upp bostadspriserna. Planprocessens tidsåtgång i landet är den längsta i Europa. Tellus towers fick vänta i 13 år för ett ”nej” och därmed gick ungdomarna inte bara miste om 1200 perfekt anpassade bostäder utan planerna ska även göras om till lägre hus men med större bostäder åt de som redan har bostäder! Det fördomsfulla Skönhetsrådet jublar, många äldre jublar och småbarnsföräldrar jublar utan att förstå att deras barn också blir stora en dag och vill söka bostad. Men mest jublar myndigheter som länsstyrelsen och stadsbyggnadskontoret som tror att kulturvärden bara skapats när tjänstemännens föräldrar var små. Politiker vågar inte annat än att följa myndigheternas beslut och räds opinionen som man tror är stor eftersom det enbart är motståndarna som figurerar i media.


En stad måste växa och utvecklas så länge vi sätter fler barn till världen. Tyvärr är förändringsrädsla, nostalgi och bostadsegoism det härskande inslaget i stadsutvecklinsgdebatten i Stockholm idag. För mig är det obegripligt att det finns välbetalda tjänstemän som på allvar tror att tillväxt baseras på samtycke från våra förfäder? När åren går och ungdomarna inser att de inte får plats i vår stad, eller ens känner sig välkomna, så söker de sig till andra orter. Vad ska de göra? Kvar blir den åldrande befolkningen som en dag gladde sig åt att få behålla sin utsikt för att slippa få nya grannar. De kanske inte får sedan den service de trodde sig ha rätt till då affärerna stängts ned, äldreboenden fått svårt att hitta personal (om de ens finns kvar) och barnbarnen flyttat till Göteborg eller Malmö. Stagnation är inte roligt, det har städer i östra Tyskland, Italien och USA fått smaka på. Information och kunskapslyft om hur vi stadsbor bättre kan förstå helheten gällande en stads utveckling kan vara lösningen. För det krävs att man inte bara lyssnar på sina egna inställningar gällande sitt aktuella välstånd utan lyssnar även på hur det övergripande välståndet i ens egen stad kan fortgå och ska kunna gälla för kommande generationer!


Artikeln är tidigare publicerat i nättidningen Bättre stadsdel 2021-09-27


Oscar Freyre

sept 2021




all Posts Plugin for WordPress, Blogger...