Vad är en Nimby?
Skillnaderna mellan en Yimby och en Nimby:
Vad hade hänt av denna siluett om Nimbysar hade rådat?
När
jag pratar om stadutveckling med mina vänner och kolleger får jag
ofta frågan: Vad är skillnaden mellan en Nimby och en Yimby? En
helt berättigad fråga då begreppen inte funnits så pass länge
att de etablerats utanför dess berörda område. Kort kan jag
beskriva att den primära skillnaden är att en Nimby är rädd för
förändringar i sin närmiljö eller platser den har ett starkt
förhållande till samt att denne tänker lokalt och i det förgångna
men mest i nuet.
En
Yimby är precis tvärtom och vill sikta mot framtiden med det
förgångnas fel och brister! Självklart finns det ingen klar eller
konkret generalisering för någon av grupperna då det finns ämnen
som man till och med har gemensam åsikt om. Ett sådant är att båda
vill ha vackra, mänskliga, attraktiva bostadsområden och gärna med
variation i arkitekturen. Denna fenomen är inte bara en svensk
företeelse utan finns i större delen av Europa och i rika länder
men är betydligt svagare utanför kontinenten och i platser där
demokratin är försumbar eller oetablerad. Fenomenet uppstår då
folk förstår att nyttja sin demokratiska rättighet till sin spets
att ett missbruk skapas och en fördyrningsprocess som bara rika
länder har råd med uppkommer. Vad som är de största skillnaderna
mellan dessa två grupperna med olika syn på stadsutveckling ska jag
därför redogöra här på min blogg. Genom att dela upp faktorerna
i tre delar hoppas jag kunna ge er en klar bild av hur vi, Yimbysar,
ser på vår stad och varför våra synpunkter skapaDer motsättningar
hos Nimbysar.
Del 1: Idel rädsla för förändringar
Jag
har varit på flera lokala stadsutvecklingsmöten inom mitt närområde
där information om nya byggplaner ska basumeras ut och jag har sett
en klar röd tråd som genomsyrar debatterna. Man kan sammanfatta de
så här:
”-Jag
vill inte ha ett nytt hus nära mitt. Huset skymmer utsikten eller
ger insyn, kommer att förfula och förstör grön plätt som funnits
utanför mitt fönster i all evighet!” Oftast är det perosner i
pensionsåldern eller som fortfarande arbetar men vars barn flyttat
hemifrån för ett tag sedan. Deras barn har etablerat sig i
samhället, har jobb och hem och till barnbarnen har det skaffats
bostadsrätt eftersom man sparat halva sitt liv i deras sparkonto,
därmed behöver de inte bekymra sig om sina barn och barnbarns
framtid. De har oftast bott länge i det aktuella området, vant sig
i att se samma grannar hela tiden och vill gärna att platsen ska
förbli som den är i evigheters evighet. Var andras barn ska ta
vägen struntar de helt i och att området en gång varit en vacker
landsbyggd med ett fint lantgård förbiser de som helt orelevant i
frågan eftersom det inte fanns några Nimbysar att ta ställning
till då. De har ett hem punkt slut! Till mötena har de också med
sig egentillverkade protestlistor med likasinnade som skrivit på och
ibland har deras barn fått rycka in med fler påskrifter från sina
kollegor som jobbar på andra sida staden och aldrig ens hört talas
om området! De får påbackning av lokal media som tycker synd om
dem eftersom de tror att de är deras enda kvarvarande läsare.
Ibland finns det beivrelsesugna ungdomar också som knappt tagit sig
ut ur gymnasiet och livet leker tills det att dem får barn och det
är långa köer till just det dagiset de vill ha sitt barn i. Sedan
kommer de på att de inte uppdaterat sin kötid hos
bostadsrättsförmedlingen eftersom de behöver större och plötsligt
tycker de att det inte finns bostäder någonstans! Och vad dyra de
är! Känns det bekant?
Förändringsrädslan
är dock inte bara ett lokalt företeelse utan den omfattar även
platser där man har ett förhållande till sedan tidigare eller haft
som barn. Parker, allmänna platser eller byggnader kommersiella
såsom statliga eller kommunala är även angripbara för den
förändringsrädde individen. Det kan vara allt från en gammal
bensinmack, restaurang till biografer och inte minst hela Slussen som
är ett enda stort institution där den trots sitt slit och
överdimensionerade trafikkapacitet är ypperligt måltavla för
bevarelseivrarna (exempelvis Macken i Midsommarkransen). Oftast är
det platser eller byggnader som är helt bortglömda eller byggts för
så att dess ursprungliga syfte för länge sedan tappat allmänhetens
behov tills det att media uppmärksammar den. Plötsligt vaknar de
förändringsrädda till ur sin törnrosasömn och gaddar ihop sig
mot, som de kallar det ”etablisemanget”, vars enda syfte är att
förstöra allt det gamla! Som av en ren händelse förespråkar de
platsens plötsliga värde som måste bevaras för framtiden. Hur
många gamla värden sitter de själva på? I bästa fall ryter de
till med ett alternativ om att ”det nya” kan byggas där eller
dit de själva inte befattar sig med eller haft någon som helst
samröre med (exempelvis: Nobel centret till Vinterviken?!).
Gemensamt för dessa individer med samma åsiktspunkter är att de
blundar helt för vad de kan få istället, att staden under alla
tider varit tvungen att förändra för att ge plats för framtida
behov och kapacitet och framför allt att ge kommande generationer
någonstans att bo och få jobba! Framför allt; jobb, sånt dyker
inte upp ur tomma intet utan måste beredas plats för om man vill ha
tillväxt och konkurrensutveckling. En stad klarar inte av stagnation
för då blir det arbetslöshet som går i en nedåtgående
spiraltakt. Staden tappar attraktion, kompetens och industrin söker
sig till andra städer. Vad ska leva av då? Vad ska vi göra av våra
barn? Vi kan inte bara tänka på oss själva utan måste förstå
helhetssynen för den stad DU själv valt att ha flyttat in i eller
fötts att bo i. Ingen har tvingat dig att bo just där och du har
ingen skyldighet att bo kvar där bara för att just du har NU ett
hem att gå till men din rättighet berättigar dig att tänka på
andra som också vill bo och arbeta i DIN stad. Staden är till för
alla och alla för staden!
Vad är då verkligheten?
Lyckligtvis
är alla inte lika ögonbindskonservativa utan det finns de som
börjat fatta galoppet. Det de börjar förstå är att säga nej
till allt nytt bara för att yrka sin demokratiska rättighet
fördyrar planprocessen som i sin tur gör bostäderna dyrare! Hur
går detta ihop?
Jo,
byggherrarna måste ta mer betalt per kvadratmeter eftersom det blir
bara de stora byggbolagen som har råd att vänta in den långa
planprocessen och alla överklaganden. Konkurrensen förvrids och de
allra flesta känner ju till att ju färre aktörer på en marknad
desto färre som bestämmer prisutvecklingen. Fler aktörer på
marknaden gör också att variationen ökar då man anlitar fler
arkitekter. Exempel, titta på Skarpnäck: bra idé med stadslikt
kvartersstad men samma byggherre = samma arkitekt = likadana hus! Man
gör inte så nu!
Till
slut: Både politiker som byggherrar har lärt sig av läxan
(Klararivningar, miljonprogrammet) att man faktiskt undviker att göra
om misstaget, det är en publikt medvetenhet som aldrig någonsin
funnits tidigare! Vi är mer miljömedvetna än någonsin tidigare
och standarden för nybbyggda hus är mycket högre nu än tidigare
eftersom det har tillkommit nya lagar som reglerar
handikappsvänlighet, bullernivå och ventilationsproblem. Samma sak
gäller för nybyggnation av industriell natur där fackets
skyddsombudsmän har mer att säga till nu är tidigare.
Att
blunda för sådant fakta är för mig att missbruka sina
demokratiska rättigheter. Tänk efter innan du påbörjar tillverka
din protestlista: Är det verkligen värt det här?
Oscar Freyre 2014-04-26
