Stadsutvecklingen: Kampen om Stockholms luftherravälde

Kampen om Stockholms luftherravälde

Så här har grusöken (pampas) i Telefonplan sett ut i drygt 14 år nu. De enda som lyckats flytta in i området avsatt för bostadsbebyggelse är bin!

Som Coronapandemin bekräftat så är Sverige ett myndighetsstyrt rike med sina experter och tjänstemän med livslånga karriärer i statliga och kommunala sektorer. Tjänstemän, som politiker gärna lämnar över ansvaret till eftersom politikermakt blivit ett av våra värsta skällsord. Sverigemodellen följs nu noga i utlandet och visar den sig ha den önskade effekten, vilket många hoppas på just nu, kan vi då hälsa hem till politiska visioner som berör stadsutveckling, bostadspolitik och infrastrukturella insatser? Ett exempel på det är exploateringskontoret och Swedavias kamp om Stockholms luftherravälde genom Tellus towers-projektet.

Först ska vi klargöra den snåriga byråkratin kring stadsuppbyggnadsfrågor: Exploateringskontoret, som ansvarar bland annat för stadens mark, är direkt underställda Exploateringsnämnden, som i sin tur är politiskt styrt av kommunfullmäktige. Sedan har vi Stadsbyggnadskontoret som ansvarar för den fysiska planeringen av kommunens mark. Det är de som exempelvis planerar Översiktsplanen, styr detaljplanering av parker, producerar 3D-visualiseringar och kartor, prövar och beslutar i frågor om bygglov med mera. De är direkt underställda Stadsbyggnadsnämnden, som i sin tur har det politiska ansvaret för bland annat översiktlig planering. Det finns alltså två myndigheter, som gör i princip nästan samma sak, och som utför de tjänster som nämnderna ger direktiv om. Dessa båda ”kontor” befinner sig i kollision med varandra när det gäller Tellus towers. Det ena kontoret, som har till uppgift att på ett översiktligt sätt skapa förutsättningar för nya boende åt kommunens befolkning enligt politikernas vallöften får mothugg av det andra som ser till att föra Swedavias önskningar att inte få bygga på höjden! Detta med hänsyn till att Swedavias flygplats i Bromma skulle få problem med kapaciteten av deras flygtrafik. På vilket sätt detta skulle ske kan de dock inte uppge men av tradition har det statligt ägda bolaget motsatt sig all högre bebyggelse inom en radie som inringar två tredjedelar av Storstockholms befolkning!

Att två höghus skulle vara ett hinder för en flygplats är löjeväckande. Ungefär som att dumförklara både piloternas kompetens som dagens flygtekniska kapacitet? Att sådana problem lösts i resten av världen är inget de vill ta hänsyn till och nej, man måste inte uppfinna hjulet på nytt! Det handlar mer om prestige, traditionellt myndighetsbestämmande och oförmåga att möta stadens behov av utveckling och tillväxt. En flygplats är till för att serva stadens invånare och inte för att hämma stadsutvecklingen! Det är sedan länge känt att staden inte kan växa mot periferin, det blir kostsamt. Staden måste förtätas där det redan finns infrastruktur samt spara på utkanternas skogs- och åkerbruksområden. Detta gör man bäst genom att bland annat bygga på höjden och med stadskvartersstruktur.

En annan märklig inställning bolaget har är arrogansen för miljödebatten som förs inom flygtransporten. Trots att flygplatsen med all sannolikhet inte kommer finnas kvar efter 2038 anser Swedavia kunna ha ensamrätt att bestämma över flygtransportens frekvens och luftherraväldet över Stockholm?

Hur rimmar detta med Stadsbyggnadskontorets miljönormer?

Efter en överenskommelse mellan staden och byggbolaget SSM, som är det aktuella entreprenören för byggandet av tornen, kom man överens om att den höga exploateringsgraden skulle finansiera ombyggnationen och överdäckningen av tunnelbanestationen Telefonplan. Detta lades som ett direktiv i detaljarbetet för översiktsplanen i Telefonplan hos Exploateringskontoret. Man ansåg att de två höga tornens höga bostadsbestånd gav byggbolaget finansiella muskler till den omfattande byggnationen. Nu tvekar syskonkontoret Stadsbyggnadskontoret att fullfölja överenskommelsen och hotar med att sänka våningsantalet för att möta Swedavias bisarra krav! Stadsbyggnadskontoret har av tradition kapat flera höghusprojekt med hänsyn till kritik från allmänheten. Istället borde en konstruktiv myndighet som Stadsbyggnadskontoret bredda sin helhetssyn på stadsutveckling och bostadsproblematiken. Kritiken om att utseendet skulle störa stadssiluetten kan bemötas genom att man på ett innovativt sätt dikterar en ny utformning av husen och inte bara lösa det genom att kapa höghus!

Det är oroväckande kontraproduktivt, för att inte säga kostsamt för oss skattebetalare, när två myndigheter motverkar varandra i stadsutvecklingsprojekt. Det ökar bara på tidsspillan och byggbolagen hinner gå i konkurs i väntan på ett slutgiltigt beslut. För SSM´s del har det gått 12 år sedan projektet visades upp!

Tills det att denna tidsslöseri och resursslösande kamp mellan myndigheter, byggbolag och statliga bolag någon gång i en avlägsen framtid avgörs kommer vi telefonplansbor att fortsätta se denna grusöken som en symbol för myndighetstyranni. Var i bostadsköns ständiga problem detta gör för nytta är svårt att förstå men förhoppningsvis kan ett nytt parti, exempelvis Fria Stockholmare, med stake att rensa i byråkratidjungeln vinna folkets, inte minst de bostadslösas, gehör?

Återstår att se!