Stadsutvecklingen: Hur mår Stockholm egentligen?

Hur mår Stockholm egentligen?

En visionsbild på Österbron, sedd från Blockhusudden

Det talas ju hela tiden om hur snabbt Stockholm växer, att staden till och med växer snabbast i Europa! Man kanske kan höra hur det knakar men dessa knakningar kommer nog inte från urban växtvärk utan snarare från gängkriminaliteten i de perifera förorterna. Värken kommer alltså från tiden då miljonprogrammets bostadsområden byggdes så långt bort från stadens kärna att pandemiers rekommenderade säkerhetsavstånd känns som en svårdefinierad andedräkt i en knökfull tunnelbana. På detta råkade modernismens ofunktionella utopi om ABC-staden, bilberoende handelscentra och trafikseparering vara i ropet för dåtidens syn på ”hållbar stadsutveckling”. En syn som man först nu, allt för sent tyvärr, börjar ifrågasätta och undvika. 50 år senare hörs värken knaka och fortfarande chocka de boende i de centrala stadsdelarna. Vad gör man åt detta i nuläget kan man undra?

Finns det något parti som tar tag i detta på allvar?

Jag tror att man från politiskt håll insett att mer drastiska åtgärder krävs men detta stupar på flera anledningar. Bland dessa anledningar är dålig tajming då bostadspriserna går nedåt och markpriserna uppåt. Det sistnämnda på grund av planmonopolet och oseriösa byggaktörer. En annan anledning är politisk turbulens. Översiktsplaner överges, görs om och bantas ner vartefter politikerna ser vartåt vinden blåser. Detta ger en kostsam långsiktig ökning i stadsplanering som inte heller leder till billigare markpriser.

Den tredje anledningen är allt högre krav, ljus- och bullernormer, kostsammare regelverk och längre planprocesser med handläggningstider som bara gynnar spekulanter och allra minst de bostadssökande. Här står Stockholm och stampar i decennier medan knakandet fortsätter. Det är bland annat denna handlingsförlamning som gör att stadens större företag flyttar ut på grund av brist på kompetens som inte hittar bostad. Trycket på nya bostäder och markpriset kommer således från den stora arbetssökande massan som fortfarande tror att staden blomstrar i en arbetsskapande evighetsmaskin. Denna ekvation kommer inte att hålla länge till! Det finns tyvärr även attitydfaktorer som ökar på handlingsförlamningen.

Myndigheter som stadsbyggnadskontoret, länsstyrelsen och Luftfartsverket gör tillsammans med instanser som Naturskyddsföreningen, Samfund St Erik, Skönhetsrådet och Stockholms stadsmuseum gemensamma insatser i att stoppa utvecklingen av staden på samtliga nivåer. Målet är att staden är till för naturen, inte för människor, och att den är färdigbyggd och bör museibevaras. Det man bortser här är stadsbornas kommande generationer, vart är det tänkt att de ska ta vägen? Jo, precis, till de perifera bostadsområdena där gängkrimininaliteten knakar som mest och där det finns hur mycket pengar som helst att bygga ny infrastruktur till! En av dessa myndigheter anser sig vara prioriterad i frågan om vem som ska anpassa sig till vem. LFV har ensamrätt att bestämma husens höjd och tycker därmed att det är staden som bör anpassa sig till dem och inte tvärtom. En annan myndighet är mer mån om att ovanliga skalbaggar ska ha ett hem och ägnar därför sin tid åt bostadslöshetnen genom en handrörelse med fjärrkontrollen till tv´n. Länstyrelsens roll i stadsutvecklingen är obegriplig. En myndighet som anser att riksintressen och kulturvärden av övergivna industriområden eller överdimensionerade parkeringshus går före uppmuntran av tillväxt hör inte hemma i en stad. Hos stadsbyggnadskontorets tjänstemän finns det de som ser till att hålla kommunens budget för en ny stadsdel i schack och att störa de befintliga boendens utsikt med nya hus går absolut inte för sig, så bygger man inte stad enligt dessa stadsplanerare! Mitt i allt det här finns det ett gäng på 13 glada skattefinansierade personer som vet bäst om vad för färg som passar husväggen intill containern i Skärholmens centrum utan att ha satt sin fot i området.

Vad är det alla dessa bryr sig om egentligen? Att det knakar i de perifera områdena? Knappast!

Vad för stad vill vi ha?

Till botemedel för ”knakningarna” har jag därför låtit komma med några förslag:

Att knyta samman de perifera stadsdelarna och göra det möjligt att strosa och handla mellan dessa. Upplysta parker istället för mörka gröna kilområden eller ödsliga motorledsgräsmattor. Bygg gator istället för motorleder mellan stadsdelarna.

Korta ned planprocessen och öka konkurrensen i byggsektorn. Myndigheter måste inte tro att folk ska bo resten av sina liv i bullriga miljöer. Uppmuntra till arkitektonisk variation och bygg kvartersstad där det lämpar sig.

Vore det inte rimligt att även göra riksintresse att värna om tillväxt och utveckling av sin stad?

Inte minst för att säkra våra barns jobb och bostad men också för företag och investerare att få tillbaka sin framtidstro?

Tillväxt för en stad behöver ny strategisk infrastruktur där alla sorters trafikslag skall inkluderas. Satsningar på infrastruktur bör ske där förutsättningar och underlaget är som bäst, exempelvis kollektiva knutpunkter nära stadskärnan. Österbron är ett sådant exempel. Broförslaget innehåller alla sorters trafikslag och är billigare än biltunneln. Att bygga för alla ska vara mottot för morgondagens beslutsfattare.

Finns det något parti som har alla dessa punkter i sitt program?

Ja, det finns faktiskt ett som tur är och de heter Fria Stockholmare!

https://www.friastockholmare.se/

För ärligt talat, i vilken av dessa två miljöer skulle du helst vilja strosa i?