Under flera års tid har jag skrivit inlägg om myndighetstyrannin, ett byråkratisk krångelverk som vägrar släppa taget och bryr sig bara om sin egen överlevnad, som ett gissel och bromskloss för svensk tillväxt.
GP´s artikel (källa med länk längs ned) har besannat min tes om vilka som har den egentliga makten i landet. Politiker som tjatar val efter val om lösningar i bostadsproblematiken har medvetet farit med vilseledande information. Det de inte vill att de röstberättigande ska få höra är att de i praktiken är i händerna på myndigheterna och därmed bara talar vackra tomma ord. Detta är ju inget nytt men ofta säger en och annan politiker att de ska ta tag i problemet bara ni röstar på mig.
Några vann röster på dessa vallöften men efter några år har det i praktiken inte hänt något konkret som gjort planprocessen kortare.
Man har exempelvis lyft bort länsstyrelsen som överklagande instans i planprocessen (förra mandatperioden) men istället stärktes myndighetens makt i riksintressens miljöbalkar i kap 3 och 4 och förlängt handläggningstiderna med 6 - 8 månader. 2016 skulle PBL ses över genom lägre särkrav från kommunerna, krav på detaljplan i varje visionsplan minskas och översiktsplaner stärkas. Hittills har det inte hänt någonting sedan vallöftet om detta kom ut 2014. Kommunernas planmonopol försvårar också effektiviteten av PBL då många kommuner håller i sina markrätter eller så ställer de inga tidskrav på bygggenomförande efter markanvisning.
Byråkrater har blivit fler och de släpper inte sin makt. Istället motverkar de genom paragrafer, miljöanpassade regelverk och miljökrav, p-normer och de allt högre standardkraven inom bostadssektorn. Myndigheter som LFV och Naturvårdsverket sätter käppar i nyexploatering genom sina naturskyddslagar och höjdrestriktioner. Man kan bara fråga sig; vad är det de värnar om och prioriterar egentligen?
Man har lagt ned allt fokus på hur man bör bevara städerna och dess "grönska" som det är nu eller hur det var då och inte tittat mot framtiden. Det är ett skräckinjagande ställningstagande!
Politiker måste ta tag i detta praktiskt, konkret och handla nu innan George Orwells 1984 blir verklighet i landet! Varför är inte bostadsbyggande ett riksintresse?
Ett annat aspekt som la sand i maskineriet och gjorde dagens bostadskris än värre var den attityd som gällde på 80-talets översiktsplaner där man ansåg att landets städer var färdigbyggda!
Vi får hoppas att den insikten förbättrats nu och att man förstår att rikets tillväxt är beroende på våra kommande generationer och att vårt ansvar är att dessa ska ha nånstans att bo och ett arbete att gå till.
Och helst då, för rikets utveckling, ett konstruktivt arbete!
Länk till Åsa Henninges artikel på GP HÄR
Oscar Freyre
2018-06-19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar